Två stycken Timmar

Bildkälla

Likt böcker är film som bekant också en konstform vars berättelser retoriskt leder in sin publik i främmande och intressanta världar. Sådana världar som ibland lämnar kvar finstämda spår och ett stråk av eftertanke.

Tyvärr har jag själv för kort tålamod för att se på film, även om jag uppskattar själva konstformen väldigt mycket. Orsaken till mitt icke-tålamod beror nog på att en film inte är som en bok i vilken man närhelst kan ta en seriös paus från, för att senare dyka ner i den igen och åter finna samma känsla. Utan att cirkeln för den skull är bruten. En film pausar man ogärna ifrån i mer än tio minuter på sin höjd. En film är en berättelse på cirka två timmar med en åtdragen lina där alla kapitel hänger tätt ihop med varandra från början till slut, The End. Men det är nog där som det brister för mig - tanken på att 'vara upptagen' i två timmar från och med PLAY gör mig stressad eftersom jag sällan känner att jag har två timmar till övers.

Detta är i och för sig lite paradoxalt med tanke på att jag med enkelhet kan ägna timtal åt att exempelvis skriva, måla, träna eller fundera över tillvarons beskaffenhet. Eller som när jag en gång i matbutiken, stressad över alla människor med kundvagnar, erbjudanden! och blöta mjölkpaket, skyndade mig att hafsa ihop lösgodis i en påse, varpå min mamma överraskat påpekade: du har inte tålamod till att plocka godis, men att läsa - det kan du minsann göra i timmar.