En vecka i mitt januariliv

Har ni inte läst En dag i Ivan Denisovitjs liv av den ryske författaren Aleksandr Solzjenitsyn, så kan jag varmt rekommendera denna bok. Berättelsen utspelar sig under en dag i ett sovjetiskt arbetsläger, från morgon till kväll - Ivan anklagas av staten för att ha bedrivit spionage. Trots att han är oskyldig döms han till ett tioårigt straff. Och den ryska satiren och absurditeten i berättelsen gör sig härligt påmind hos läsaren.

Men låt oss nu istället ta en titt på en vecka ur mitt lilla liv.

Det började med att den första snön våldsamt föll just den dagen som jag fyllde år. Eftersom jag inte är särskilt förtjust i snö blev jag lite småirriterad på vädret. Tänkte onda tankar om vädret, ville ta en voodoodocka som föreställde vädret och sticka den med nålar.

Men så snart jag kom till jobbet släppte jag allt ont, tänkte mogna tankar och erinrade mig om att det faktiskt var min födelsedag. Minna hade pyntat ihop en fin liten påse med Fazerinachoklad. Gissa om jag blev födelsedagsglad.

Därefter kom en ny dag, saker och ting återgick till sin vanliga ordning, men det lilla som fanns kvar av snön höll sig envist kvar. Sjas!, skrek jag och snön krympte genast ihop till en blöt liten fläck. Därefter kom vinden och sög upp den blöta fläcken och snön var äntligen besegrad, för några dagar. Under tiden satte jag mig på skolans café, läste en bok och luktade på blommor.

Vid ett senare tillfälle mötte jag upp Julia som jag en gång i tiden har jobbat tillsammans med. Den jobbtiden var riktigt goda tider tyckte vi, och syftade främst på fikarasterna då vi skrattade sönder våra magar i den undergivna fikasoffan.

Sedan gick jag hem och sov i hundra timmar. Ända tills söndagen uppenbarade sig, magen kurrade och det blev dags för Afternoon tea.

Minna dök både vänligt och lägligt upp för att tillsammans med mig avnjuta scones, lemon curd och clotted cream på Esters The och Kaffehandel. Där kändes miljön trygg, varm och alldeles lovande. Precis som självaste tiden när den tycks stå still.

Det här är den mest diffusa bild som jag har tagit på länge. Bilden är lika intetsägande som mina känslor är inför denna snöstorm som hux flux dök upp i helgen.

Som tur var blev jag räddad ur snöstormen av prinsessan Naima som bjöd in mig till en liten pianokonsert tillsammans med hennes bebis Roland - alltså pianot. Så snart Naima lade band på pianotangenterna och började spela smälte både tid och rum ihop av de mäktiga tonerna som förvandlades till smäckra violer, som skakade om mitt hjärta och vände uppochner på mitt sinne och hela världen, och de åttauddiga fasetterna hos universums alla tindrande stjärnor.

Men när konserten sedan var slut och jag öppnade ögonen, bröts förtrollningen och jag föll hårt ner mot marken. Där snön förkastligt fortsatte att ösa ut sin vita aska över mina bara axlar.

Dock kom min kompis Ida till undsättning och gav mig en födelsedagspresent i efterskott. Bland annat fick jag små söta godishjärtan att fylla upp min själ med.

Även August värmde upp vintern inom mig över en kopp kaffe, och vi såg tillbaka på fina minnen av lördagar och söndagar med frukost framför nyhetsmorgon och med morgontidningen i famn.

August visade stolt upp ett fotografi på ett fotografi - han hade lyckats ta mod till sig och trängt sig fram på den omåttligt populära utställningen med Nick Brandt på Fotografiska.

Avslutningsvis dök solen äntligen upp och jag log vänligt med hela mitt ansikte och mina ögon, och solen blinkade tillbaka mot mig med sitt ena öga. Man skulle kunna påstå att vi hade ett ögonblick tillsammans.