Tillsammans med ensamheten

Jag sitter här tillsammans med ensamheten. Vi är trygga i varandras sällskap. Med ensamheten behöver jag inte göra mig till, jag behöver inte anstränga mig för att så att säga hålla vår relation mise à jour. Inte heller behöver jag se till så att ensamheten trivs i mitt sällskap eftersom vi numera är så pass vana vid varandra att vi kan våra roller, våra gester, miner och våra innersta tankar.

Speciellt mysigt har vi det när vi båda är lediga. Då vaknar vi upp mest när vi vill, ligger kvar ett tag i sängen och kanske roar vi oss med att läsa några sidor i en bok. Båda på varsitt håll, helt tysta och inneslutna i våra egna världar. Kanske dukar vi även ner oss med frukost i sängen, tekoppen som värmer händerna och täcket som omsluter fötterna. Och sedan när solen har börjat klättra in genom fönstret stiger vi upp och skakar av oss sömnen, hoppar lite lätt på stället, kanske öppnar vi ett fönster och hör det lilla ljudet från ett avlägset flygplan som korsar de luddiga molnen på himlen.

Skulle jag plötsligt bli trött igen går jag bara och lägger mig, tar en siesta innan själva siestan. Ensamheten sitter kvar bredvid mig, säger inget, kräver inget. Den är mitt trygga sällskap - kanske ett aningen för tryggt sällskap. Kanske är det så att jag till och med tar ensamheten lite för given? Och om så är fallet låter det inte helt sunt, det säger ju sig självt. Dels för att det kan bli svårt att lära sig att vara utan ensamheten, att istället försöka umgås med dess motsats. Även dels för att en relation ofta upphör fungera när man börjar ta den för given. Och det sista jag vill är att ensamheten blir min vardag. Jag vill inte avsky ensamheten, jag vill fortsätta älska den. För alltid.