Det känns som igår fast det var någon månad sedan som jag satt med mina skolböcker och höll tyst på tysta avdelningen på skolan, där alla studenter sitter som försjunkna i sina egna världar, absolut stillasittande, nästintill fastfrusna, med filosofiska blickar som är tillägnade boken eller datorskärmen som får all uppmärksamhet, och de ser alla ut som grekiska stenskulpturer direkt tagna ur nyklassicismen, fast de är placerade i ett elektroniskt 2012tal - allt detta medan jag tar en hård tugga av min petitchoklad till kaffet och petitchokladen är lika stelfrusen som frostflingan på den yttersta trädgrenens stelbenta knopp och det knakar så högt av chokladen mellan mina tänder att jag för någon sekund tror att mina tänder ska knäckas sönder, precis som när en fotbollsspelare i en tackling får sitt ben förvridet, och från ens tv-plats i soffan ser man knäskålen hans plötsligt bukta ut från knävecket, och smalbenet det hänger kvar som en marionettdocka under lårbenets envisa grepp.
- Förlåt för min höga chokladröst, vill jag ropa ut i den tysta salen, men förmår mig inte. Istället tuggar jag vidare på petitchokladen som sinar bort i munnen, och kaffet - det sipprar jag upp mellan tänderna som får sig en riktigt gulaktig munskölj.
Men sedan skärper jag mig, håller käft och stirrar ner i böckerna jag med. Likt den grekiska guden som bär på ett darrande asplöv mellan benen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar