Besöket!

Just nu sitter jag och inväntar ett viktigt besök. Detta ytterst viktiga besök kräver min största möjliga uppmärksamhet, vilket innebär att jag har förberett mig väldigt noga genom att damma på mina hyllor, dammsuga, tvätta golvet, kamma mattfransarna, skrubba toalettstolens kanter och rätta på attiraljerna i toalettskåpet. Nu står de alla i strikt linje, exakt på millimetern, som hariga soldater i givakt.

Så snart jag hör en bil backa in mot min port rusar mitt hjärta iväg i galopp. Jag försöker hålla andan och lyssna förbi min ekande puls. Jag reser på mig och kliver fram till fönstret, lägger örat mot fönsterrutan, precis som när man ska lyssna på bebissparkar i en gravidmage. Sedan väntar jag in sekunderna, ingenting händer. Ingen hiss som trycks igång, inga steg som hasar sig närmre min dörr. Inget plingplong på dörrklockan. Besöket har ännu inte kommit. Och snabbt lugnar pulsen ner sig, dämpar sin röst medan jag går och sätter mig vid mitt köksbord igen. Fingrar på bordsduken och slår på måfå upp en bok. Stirrar på samma mening i fem minuter, innan jag åter hör ljudet av en bilmotor som får mig att rusa upp och ställa mig vid fönstret.

Ojoj, vad kul mina grannar måtte ha,
-Hallå, kolla in den där paranoian!, ropar och pekar de ivrigt åt varandra kors och tvärs över sina sovrums-och-vardagsrums-och köksfönster och glupska nyckelhål.