Jag sitter hemma och tråcklar med en text. Försöker skriva in mig i en maklig fart, så pass att jag ändå har kontroll över vägen som texten far fram över. I samma veva ser jag även till att skapa friktion mot väglaget genom att skruva till texten lite här och var - det ser ut som om texten ibland tappar fotfästet. Men det gör den såklart inte. Den har full kontroll, och leker, vill jag påstå, med livet. Varje gång som texten 'råkar' trilla över på den motsatta vägfilen, händer det att mötande trafikanter genast spärrar upp ögonen och gapar groteskt stort, som fastfrusna, likbleka spöken ser de ut där de i falsk vetskap styr bilen, med den lilla radion på i bakgrunden.
Men enligt beräkning får jag snabbt fason på finessen, återtar kontrollen - som jag i och för sig har haft med mig hela tiden. Och så ler jag mjukt åt förarna bakom sina rattar, samtidigt som jag ljudlöst fortsätter att glida framåt längs med vägen, där landskapet smetas ut till en abstrakt oljemålning. Förarna fattar snabbt galoppen, och deras vanställda ansikten smyger vettskrämt bort från sina iordningställda gravar, samtidigt som de sneglar åt mitt håll och hastigt ler mot mig. Det är ett högst tvetydigt leende. Jag uppfattar leendet som om att det varken vet om det kan tillåta sig själv att slappna av och sträcka ut sin kropp, eller om det borde ligger kvar i fosterställning - den lilla stackaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar