Landet ingenstans

Sitter på biblioteket och tittar ut genom fönstret. Tittar på den sorgliga snön som är så blöt att den inte ens kan bli nedtrampad, den har redan trampat ner sig själv, sjunkit genom jorden och kvar av den ligger ett minne av en död fisk som emellanåt rycker till. Fiskens ögon är stumma, ljudlösa på liv, stora pupiller utan glimt, vilket får mig att tänka på en gång när jag var liten och reste utomlands med min familj. Det var ett nytt land, en ny ort - givetvis fanns platsen redan på jorden, men turismen hade ännu inte hittat dit. Stranden låg öde och från svarta havet kunde vadsomhelst spolas upp på land.

Som till exempel en dag då jag kastade boll i vattnet och upptäckte en ensam boomerang som på ceremoniellt vis flöt runt, framburet med hjälp av vågornas händer. När jag skulle greppa tag i boomerangen visade den sig i själva verket vara en död ål som hade vinklats i nittio graders vinkel - det var som om den hade dött sin död i ett ögonblick av existentiell extas, ett slags klimax. Och en annan dag låg det en död fisk på land. Fisken hade av något eller någon sprättats upp och ur dess mage flöt det ut ett blygsamt hav av röd rom. Jag närmade mig aldrig den döda fisken, ville inte undersöka den på närmare håll. Ville inte ens peta på den med en pinne, dirigera runt med pinnen och hälla blöt sand i magen på den. Jag ville bara hem, bort från havet.

Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Det finns inget syfte med texten, för den är, nu när jag tänker efter ganska sorglig. Den påminner mig lite om snön.