På vilket sätt grönt ska vara skönt vet jag inte, men förblindande är färgen i alla fall. Speciellt om sommaren när naturen inte längre liknar någon blyg gröngöling.

Häromdagen traskade jag runt i en liten skog, eller om det var i en park, eller kanske var det i grannens trädgård. Jag minns inte riktigt vart, men översvämmande grönt var det i alla fall.

Allt buskage liksom cirkulerade runt mig, drog mitt hår åt alla håll och skrattade lite förtjust åt min häpnad - som om det i själva verket var jag som var något av en raritet för dem, och inte tvärtom.

 
Denna grönska med dessa rosor sprang jag nyligen på under en stadsvandring. Rosorna doftade inte ros, de doftade baguette, croissant, Notre Dame och Eiffeltornet. Ni förstår.


En grönprunkande innergård som en vän visade upp för mig. En innergård jag inte visste fanns, mitt i den svenska storstaden. Stämningen där var fullkomligt magisk, vilket inte direkt syns på bild. Men på något sätt påminde den mig om en japansk miljö, kanske på grund av den spartansk-japanska parasollen i bakgrunden, och trädet som med sina spretiga grenar och hundratals rosa blomknoppar påminner om en japansk lönn, och... Förvisso inte den svenska flaggan, men med lite fantasi kommer man ändå ganska långt.

Kanske så pass långt att man helt plötsligt får för sig att den japanske författaren Haruki Murakami har sitt näste däromkring. Åtminstone hans kusin.


En dag låg den här suspekta gröna högen på kontoret. Ingen visste vem som hade lagt den där, och ingen visste heller vad det egentligen var. Salvia, gissade någon, just på grund av den söta doften.


Och sist, ett blöttsött minne från en grönmögelostig midsommarafton.