Bara tills för ett halvår sedan var jag en student som hängde på universitetet med gamla vänner och nya bekantskaper. Kafferasterna var mina - det vill säga studentens, likaså många timmar av pluggande på det knäpptysta biblioteket, och för att inte tala om alla studentrabatter som jag med vild blick jagade efter.
Idag studerar jag inte längre, men av olika anledningar händer det ändå att jag håller till på universitetet. Känslan av att vara icke-student på området är ungefär som att ta på sig en uniform och leka polis. Eller brandman. Eller sjuksköterska. Eller ja, ni vet... det känns att jag inte längre har min givna plats där. Men ändå tar jag mig fortfarande rätten och köper billigt pappkaffe - tillsammans med alla andra studenter köar jag. Jag gör också biblioteket till mitt palats och jag jagar hungrigt efter studentrabatter, in i det sista, ända tills mitt studentkort går ut.
Men innan det slutgiltiga slutet finns även ett bäst föreföre-datum, vilket märks då jag nu betraktar mina färska fotspår utan att egentligen gå i dem. Det är en speciell känsla vill jag säga att stå vid sidan om sin egen spegelbild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar