Den NATURliga höjden

Ibland tar S med mig på små utflykter ute i naturen. Det tycker jag är fint. Men jag som inte kan skogens språk särskilt väl tar därför tag om halsen på arma små trädstammar när jag ska försöka gå nerför en enormt brant och snårig stig, full av nyckfulla trädrötter och pomperipossamossa, samtidigt som S gentlemannamässigt sträcker ut handen, ser mig i ögonen och med stadig röst säger, you can make it baby.

I nästa sekund svingar jag med överkroppen och på tre sträcker jag ut min hand mot hans, greppar tag om den så hårt att hans knogar vitnar, och mina ben skakar obehärskat där jag står gravt framåtlutad i ett mellanläge, brett isär, med den ena foten på väg att nudda mark och den andra fortfarande ett stort steg bort. Jag är livrädd för att falla. Dratta till med baken om backen och få jordfläckar på kjolen. I värsta fall bryter jag sönder något. En gren eller en nagel.

Men till slut gör jag det. Tar sats och glider – nästan flyger – nerför stigen! Jag klarar mig till och med galant utan den minsta skråma, medan S utropar, bra där! Du ser, fem centimeter var väl inte så farligt högt ändå?

Ute i naturen.