Hans filmiska uttryck är väldigt drömlikt och ganska uppskruvat där karaktärer och händelser tenderar att bli komiska i sina sammanhang.
Eftersom Lynch leker friskt med logik och verklighet, gjorde den här filmen ett kraftfullt och intressant intryck på mig. Just för att den också slutade på ett omvänt och skruvat sätt, utan någon direkt förklaring.
Ibland är film – överhuvudtaget det mesta – som inte kan förklaras även befriande, eftersom förklaringen kanske inte är det viktigaste.
Författaren Haruki Murakami tycker jag har ungefär samma "magiska" uttryck som Lynch – i hans böcker är verkligheten ofta som en dröm, eller parallellvärld. Liksom Lynch har han också udda, ibland komiska karaktärer, och de onaturliga inslagen i berättelserna beskrivs som helt normala, vilket ger spännande och dynamiska världar. Sådana som inte går att förklara men som ändå känns ganska självklara.
Så om jag just nu fick önska något, ja vad som helst, så skulle det vara att Lynch regisserade Murakamis trilogi 1Q84.
Bildkälla 1 2 3 4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar