Jag vet inte om det beror på vintern – åh, denna ständiga vinter! – men mitt högvarv går numera på små gnistor, ett pyrande bloss från en vinterrökig skorsten. En kuliss mot en kallblå natthimmel, och den vita snön som ständigt täcker förstummade trädgrenar.
Vinden är hård, som en avmagrad död skär den in i kinderna. Mina ben är svaga av köld, de är så råkalla och orubbligt benhårda att jag knappt känner av deras tvåsamhet under mina höfter. Jag vill gå men kan inte, sitter fastfrusen på isen med öronen blossande av köld så att det ryker upp i röda effekter.
Men om det nu inte beror på vintern, om det istället är så att jag bara har gått in i en längre sömn – en nyckfull sovmorgon; där jag väntar på att bli väckt av ett nyfiket kisande solöga som smeker min kind, som ett litet fjäderludd när det virvlar i luften och kryper upp i sängen bredvid mig – så är jag ganska säker på att jag så småningom kommer vakna upp ur min långa dröm om solen, om våren och känna att jag verkligen lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar