Mitt novelliv

Denna krönika är publicerad i Stockholms universitets studentkårs tidning Gaudeamus.

För några år sedan hade jag lite svårt för att läsa novellsamlingar. Då var det mest romaner som gällde. Till skillnad från de kronologiskt osammanhängande novellerna i en novellsamling har romanen en mer konsekvent kapitelordning att luta sig mot, vilket jag tyckte var skönt att veta. Och för varje gång jag slog upp en novellsamling kliade det lite obehagligt i nacken, jag ville ju se allt! Jag ville ha hela berättelsen klar för mig, från början till slut. Så i stället för att slumpvis plocka novellerna längs med vägen slukade jag dem allihop med råge. I raka led tryckte jag in novell efter novell, på ett sådant sätt som kallas för rekord-erlig läsning.

Sedan gick åren och i takt med dem förändrades även synen på mitt liv. Men förändringen kom väldigt långsamt. Till en början tog den en genomskinlig och geléartad form som mest tyngde ner mina axlar där jag vandrade runt i min egen pöl av förvirring. Men under en molnfri dag såg jag plötsligt resultatet av förändringen som uppträdde som en starkt gul skepnad, som lyste in i mina ögon, bländade mig så pass mycket att jag var tvungen att blunda hårt ett tag. Ni vet, så hårt att röda strimmor börjar simma runt på den svarta botten bakom ögonlocken. Och när väl strimmorna försvann och jag landade i mitt inre insåg jag vem jag faktiskt är i berättelsen om mitt liv.

När jag till exempel tog examen i våras trodde jag att jag aldrig mer skulle sätta min fot på universitetet. Jag var klar med den biten, nästa kapitel väntade utan­för campusväggarna. Men jag borde egentligen ha vetat bättre, för som alltid har den oväntade ordningen lett till att jag återigen befinner mig här på universitetet.

Kalla det för erfarenhet, men till skillnad från för några år sedan har jag nu vant mig vid hur livet kan ta form på ett sätt som inte alltid betraktas som något självklart, och som inte liknar den allra mest traditionella vägen fram. Med tiden har kapitlen i mitt liv tillåtits bli mindre kronologiska, vilket är ganska befriande att upptäcka. Jag började alltså förstå mig på grejen med novellsamlingar eftersom de mer påminner om min slingriga väg mot framgång.

Dock vill jag ändå förtydliga att jag inte alls tycker att romaner är tråkiga att läsa. Tvärtom kan de ibland vara trygga att återvända till. Dessutom finns det romaner som direkt manar läsaren till att bryta mot den traditionella läsnormen. Julio Cortázars verk Hoppa hage, är ett starkt exempel på detta. Och kanske skulle det även gå att läsa kapitlen i en deckare i omkastad ordning – tänk till exempel hur häftigt det skulle vara att få reda på vem mördaren är innan ens ett mord har skett. Det vill jag kalla för spänning.